Sätra Bruks Herrgård har en rik brukshistoria. Likt Baltzar von Platen som satt i styrelserummet på Sätra Bruks Herrgård så kan även du sitta ner i en soffa i detta rum och känna historiens vingslag efter att du anlänt till vår Herrgård för att tillbringa några dagar i en lugn och rogivande miljö.
Vi på Sätra Bruks Herrgård arbetar så mycket som möjligt med närproducerade råvaror t.ex. kommer älgen från våra egna skogar och de vattenkraftverk som Sätra driver försörjer anläggningen med el. De avtryck som Sätra gör på miljön är därmed minimala.
Verksamheten vid Sätra Bruk består av skogsförvaltning med målet att det långsiktiga skogsarbetet ska inriktas mot ett ekologiskt och ekonomiskt uthålligt skogsbruk. Den totala förvaltningen av skogen köps in av en professionell skogsförvaltare. Vi har även produktion av vattenkraft vid tre egna kraftanläggningar och ett ekologiskt jordbruk som idag är utarrenderat.
Ägare av Sätra Bruk AB är sedan 1935 Stiftelsen Allmänna Barnhuset. Läs mer om Stiftelsen Allmänna Barnhuset här eller på webbplatsen: www.allmannabarnhuset.se
Ordförande
Anne Marie Brodén annemarie.broden@allmannabarnhuset.se
Styrelseledamöter
Jarl Karlsson jarl.karlsson@karlsborg.se
Ulrika Heie ulrika.heie@riksdagen.se
Anne Marie Svensson annemariesvensson8@gmail.com
Per-Inge Lidén per-inge.liden@karlstad.se
Suppleanter
Jonas Rosman jonas.rosman@lfskaraborg.se
Redan 1739 upprättades ett järnbruk vid Sätra gård. Verksamheten växte och omfattade även sågverk, kalkbruk, tegelbruk, vattenkvarnar, jordbruk och skogsbruk. Antalet anställda var som mest ca 100 personer. 1935 köptes Sätra Bruk AB av Stiftelsen Allmänna Barnhuset.
Under hela 1700-talet svarade det svenska järnet för mellan hälften och 2/3-delar av rikets totala exportvärde. Redan i början av århundradet var myndigheterna starkt oroade över att skogen skulle ta slut i järnindustrins kärnområde Bergslagen. I framtiden skulle Bergslagens skogar i första hand användas till gruvdriften, vilken av naturliga skäl inte kunde omlokaliseras. Den andra viktiga uppgiften blev att förse masugnarna med träkol. Nya stångjärnssmedjor skulle däremot i framtiden förläggas till trakter, som var välförsedda med skog men som ännu inte utnyttjades så hårt. Framförallt var det i västra Värmland och Dalsland som en rad nya smedjor började växa upp under 1700-talet. Men även i norra Västergötland nyetablerades några smedjor: Fredriksfors i Sätra (nuvarande Sätra Bruk), Lagerfors och Åboholms bruk.
Initiativtagaren till stångjärnssmedjan i Sätra var rådmannen i Uddevalla Jöns Koch (1691-1770). Vem som tipsat honom om platsens lämplighet vet vi inte. En gissning kan vara handelsmannen i Göteborg, kommerserådet Sebastian Tham, som även ägde hammarsmedjan i Forsvik och bör ha varit väl informerad om förutsättningarna vid Sätra.
Rådman Koch begärde, hos det statliga verket Bergskollegium, att få bygga en hammarsmedja vid Sätra. 1736 genomfördes en noggrann besiktigning av forsarna med avseende på vattentillgången men också möjligheten att bygga hållfasta dammar. Man genomströvade det vidsträckta skogsområdet mellan Halna sockengräns och Unden för att få en uppfattning om hur många stigar träkol som de olika hemmanen årligen var beredda att sälja till bruket. Slutligen fick rådmannen redogöra för varifrån han hade tänkt sig att köpa tackjärnet. När rannsakningsrapporten var skriven var det bara att avvakta de centrala myndigheternas beslut.
Den 14 maj 1739 utfärdade Fredrik I ett privilegiebrev där rådman Koch tilläts att uppföra en stångjärnshammare med två härdar och med ett årligt smide av 800 skeppundvid Edsån mellan Sätra och Hovets hemman. Tackjärnet skulle köpas från Karlskoga, Nora, Filipstads och Grythyttans bergslager med vardera 200 skeppund. För att hedra den regerande konungen beslöt Koch att döpa det nya järnbruket till Fredriksfors. Tillverkningen kom igång omgående och utgjordes huvudsakligen av stångjärn i olika dimensioner. Försäljningen skedde genom handelshus i Göteborg för vidare export till bl.a. England.
Ett tiotal personer ansvarade under årens lopp som brukspatroner för verksamheten vid Sätra. Några av dessa har låtit tala om sig mer än andra. Den mest dynamiske av dem alla var Hans Henrik Holmgren (1715-1795). Han ägde bruket under perioden 1753-1795. Holmgren arbetade mycket målmedvetet – ibland kanske litet väl hårdhänt – med att utvidga brukets ägor. Han köpte eller bytte successivt till sig alla större skogsfastigheter runt Sätra som blev till salu. Tidigare hade väl de flesta tvister lösts direkt mellan de inblandade. Under Holmgrens tid förs alla tvister till domstol. I domböckerna är målen legio där parterna utgörs av Holmgren och hans grannar i bygden. Holmgrens innehav utgör än idag kärnan i Sätra Bruks skogsinnehav.
Holmgrens änka, Christina Setterholm (cirka 1755-1828), ärvde Fredriksfors bruk med alla skogsfastigheter. Efter tre år gifte hon om sig med hovpredikanten Sven Norder från Värmland. Norder var mycket intresserad av Göta kanalbygget och hade en nära personlig relation till Baltzar von Platen. När Thomas Telford kom till Sverige i augusti 1808 för att slutgiltigt staka ut kanalens läge träffades alla de berörda några dagar på Norders herrgård i Sätra för att planera arbetet.
I mitten av 1800-talet inträffade den s.k. bruksdöden – ett stort antal mindre järnbruk fick läggas ned p.g.a. bristande lönsamhet. Fredriksfors klarade sig ytterligare ett par årtionden, men 1895 tillverkades det sista stångjärnet. Då hade bruket turen att ha en framsynt och tekniskt duktig ägare: Wilhelm Wallin. Han lät uppföra två slipmassafabriker för tillverkning av pappersmassa. Som råvara användes asp och gran. Massan exporterades till ett stort antal platser runt om i världen. Under ett par decennier var lönsamheten mycket god. Sedan utkonkurrerades slipmassametoden av olika kemiska processer. Runt 1940 brann den ena fabriken ned till grunden och vid den andra avvecklades verksamheten. För att ta till vara det rinnande vattnets energi byggdes i stället två kraftverk.
I och med att stångjärnssmidet upphörde så slutade också namnet Fredriksfors bruk att användas och i stället tog benämningen Sätra Bruk över helt och hållet.
Redan när den första smedjan byggdes i Sätra fanns det en husbehovssåg på bruket. På den fick endast sågas virke som behövdes till bruksbyggnaderna o.dyl. Några försök att såga till avsalu gjordes under årens lopp, men de följdes genast av anmälningar från andra sågverksägare, som ansåg sig lida men. Efter näringsfrihetsreformerna i mitten av 1800-talet var det fritt fram att starta de industrier man ville. En ny modern såg uppsattes 1873. Fram till år 1900 drevs sågen av vattenhjul; nu fick den kraften från en vattenturbin. Under 1900-talet gjordes vid flera tillfällen investeringar i nya maskiner, större sågdammar, barkningsanläggning, spånsilos, brädgård m.m. Lönsamheten vid sågen var dålig och så småningom beslöt bolagsstyrelsen att avveckla sågverket. Den 1 september 1986 sågades den sista timmerstocken. Sågen var igång under sommarsäsongen; under övriga delar av året arbetade personalen med justering och utlastning av virke, huggning, röjning och gallring.
Under brukstiden har i Sätra, utöver stångjärn, sågat virke och pappersmassa, förekommit tillverkning av tegel, torvströ och ost. Bruket drev fram till 1960-talet i egen regi ett för sin tid ganska omfattande jordbruk, med tonvikten lagd på mjölkproduktion. Jordbruket omfattade också ett par s.k. utgårdar. Numera är jordbruket utarrenderat. Under många år hade befolkningen möjlighet att handla i en av bruket driven lanthandel.
Vill du läsa mer om Sätra Bruks historia kan du köpa boken Sätra Bruk. 1739-2009. Från Hammarsmedja till Kunskapssmedja skriven av Ingemar Wikenros. Boken finns att beställa i receptionen på Sätra Bruks Herrgård telefon 0505-210 25 eller herrgarden@satrabruk.se
Källa: Wikenros, I.: Sätra Bruk. 1939-2009. Från Hammarsmedja till Kunskapssmedja. 2009